De mest avgörande besluten om framtidens teknik fattas tidigt i utvecklingen, när problemet som ska lösas är känt, men lösningen fortfarande är öppen. I detta skede finns sällan tillräckligt med information för perfekta beslut. Tydliga användningsfall saknas, marknader har ännu inte tagit form och det finns ingen gemensam bild av vad som faktiskt ska byggas, eller för vilka marknader. Forskning präglas av precision, men innovation är den bredaste delen av den tratt som leder fram till valet av teknik som i slutändan får genomslag på marknaden.
Ändå är det i detta skede som tekniska arkitekturer formas, gränssnitt definieras och spelregler för framtida innovation sätts. Det handlar inte om att gissa sig fram, utan om att fatta beslut på ofullständig grund, med vetskapen om att de får konsekvenser långt senare.
Det är här, i ett sammanhang i ständig utveckling som David Boswarthick arbetar. Som Director of Strategy and Innovation på ETSI befinner han sig mellan forskning, industri och standardisering, där beslut måste fattas utan facit, men inte utan effekt. I sitt arbete ser han hur val som uppfattas som preliminära ofta får långtgående konsekvenser: vilka aktörer som kan delta, hur tekniken kan skalas och vilka alternativ som förblir öppna, eller stängs, längre fram.
En återkommande utmaning är att dessa beslut ofta fattas i begränsade kretsar. Inte av illvilja eller bristande kompetens, utan av tidspress, osäkerhet och avsaknad av gemensamma forum. Att välja att gå vidare, eller att vänta blir i sig ett ställningstagande. När gemensamma ramar saknas formas riktningen ändå – och när tekniken senare ska fungera i större ekosystem visar det sig ofta att grundläggande antaganden redan är låsta.
Här finns också kärnan i innovationsfrågan.
”För mig är innovation inte i första hand en fråga om tempo, utan om hur tidiga beslut organiseras. Det är där man avgör om framtiden hålls öppen – eller låses i onödan.” – David Boswarthick
Det är också här standardisering, rätt använd, blir ett av få verktyg som faktiskt kan påverka utvecklingen medan de grundläggande förutsättningarna fortfarande är formbara.
När innovation låser in sig själv
I många innovationsprocesser sker en förskjutning redan i de tidiga faserna. Fokus hamnar snabbt på genomförbarhet, leverans och tempo. Arkitekturer väljs ofta för att lösa ett konkret, närliggande behov, snarare än för att klara okända krav som uppstår när tekniken ska användas i fler sammanhang. Resultatet blir lösningar som är effektiva i sitt sammanhang men svåra att integrera, vidareutveckla eller återanvända. I praktiken visar sig detta ofta i ett återkommande mönster, som Boswarthick möter i olika sammanhang, oavsett teknikområde eller organisationsform.
David Boswarthick, Director of Strategy and Innovation, ETSI
I flera fall börjar utvecklingen med tydlig energi. En mindre grupp forskare och industripartners tar fram ett gemensamt arbetssätt som fungerar väl inom sitt sammanhang. Resultaten är lovande, samarbetet effektivt och tempot högt. Eftersom arbetet sker under tidspress kan interna beslut prioriteras framför bredare samordning och avvägningar. Antaganden dokumenteras sällan, och gränssnitt definieras utifrån det egna behovet.
Beslut som fattas i små grupper, ofta för att hålla nere komplexitet, får därmed en normerande effekt. När tekniken väl mognar och fler aktörer ska involveras är handlingsutrymmet redan begränsat.
När tekniken senare ska användas av fler uppstår friktion. Parallella lösningar har utvecklats med liknande mål men olika utgångspunkter. Det som fungerade lokalt visar sig svårt att integrera. Val som en gång uppfattades som tillfälliga har blivit fasta, och möjligheten att justera dem är begränsad. Innovationen har inte stannat av, men handlingsutrymmet har krympt – och fokus, tajming och dialog blir avgörande föra att kunna ta nästa steg framåt.
Innovation före marknad – med tydligt definierad struktur
I ETSI:s arbete befinner sig många tekniker långt innan de når marknaden. Här handlar innovation inte om färdiga produkter, utan om att skapa gemensamma förutsättningar för att idéer ska kunna bli tillämpbara. Boswarthick beskriver innovation som något som måste få börja smalt, men som tidigt behöver exponeras för fler perspektiv.
Ett återkommande problem är att forskning och utveckling ofta bedrivs isolerat från den miljö där tekniken senare ska fungera, från labb till marknad. När resultaten är redo att skalas behöver kopplingar till befintliga system, regelverk och affärsmodeller integreras. Annars riskerar lovande idéer att stanna på laboratorienivå, inte för att de saknar kvalitet, utan för att sammanhanget ännu inte är på plats.
Standardisering som tidig infrastruktur
I detta skede spelar standardisering en annan roll än den ofta tillskrivs. Det handlar inte om att frysa lösningar eller skapa färdiga svar, utan om att etablera gemensamma referenspunkter. För Boswarthick är tidig standardisering ett sätt att synliggöra antaganden, skapa transparens och bjuda in fler aktörer medan tekniken fortfarande går att påverka.
Det finns dock situationer där tidig samordning använts just för att hantera osäkerhet, snarare än eliminera den.
När det inledande arbetet med GSM tog form fanns varken en etablerad marknad eller färdiga produkter att utgå från. Olika nationella system existerade sida vid sida, och det var oklart vilka användningsmönster som skulle dominera. I detta läge fungerade standardisering inte som ett svar på hur tekniken skulle se ut, utan som ett sätt att skapa gemensam riktning i osäkerheten.
I stället för att låsa detaljer tidigt enades aktörerna om grundläggande ramar. Det gjorde det möjligt att arbeta vidare parallellt, med viss förutsägbarhet men utan detaljerade facit. Standarderna beskrev vad som behövde fungera tillsammans, inte hur varje lösning skulle byggas. Det gav utrymme för variation, samtidigt som förutsättningarna för samspel fanns på plats innan marknaden tog form.
Läs också: ETSIs roll i standardiseringens utveckling – från GSM till global påverkan
För Boswarthick är detta inte bara en historisk erfarenhet, utan en arbetslogik som fortsatt formar hur ETSI:s arbetssätt kan användas för att möjliggöra tidig samordning kring komplex teknik i dag.
”I många fall behöver tekniken få mogna i en mindre, mer öppen miljö innan den lyfts in i formell standardisering. Inom ETSI sker det ofta genom Industry Specification Groups, ISG:er, som är tänkta just för den här fasen. De är inte till för att sätta den färdiga lösningen, utan för att samla aktörer tidigt, testa antaganden och bygga gemensam förståelse medan alternativen fortfarande är öppna.”
Från isolerade genombrott till gemensam riktning
En viktig lärdom från ETSI:s arbete är att innovation sällan misslyckas på grund av brist på idéer. Den misslyckas när det saknas strukturer som kopplar samman forskning, industri och tillämpning. När dessa kopplingar kommer in för sent blir standardisering reaktiv, ett försök att rätta till beslut som redan är fattade.
Boswarthick menar att framtidens innovationsarbete måste flytta fokus från enskilda genombrott till gemensam riktning. Det kräver forum där osäkerhet är tillåten, där tekniska vägval kan diskuteras innan de cementeras, och där fler röster får påverka utformningen av det som senare blir infrastruktur.
Att fatta beslut utan facit – men tillsammans
Tidiga utvecklingsskeden kommer alltid att präglas av ofullständig information. Det går inte att eliminera osäkerheten. Men det går att skapa former för hur beslut fattas när förutsättningarna är oklara. För Boswarthick är detta avgörande för hur stort handlingsutrymme som finns längre fram.
Standardisering, använd på rätt sätt, blir då inte ett slutsteg utan ett verktyg i början av innovationsprocessen. Ett sätt att hantera osäkerhet gemensamt, och därmed ett sätt att säkerställa att framtidens teknik inte formas av tillfälliga antaganden, utan av medvetna beslut, fattade i tid.
När standardisering används för att möjliggöra interoperabilitet blir den en drivkraft för innovation, och ett verktyg för att utveckla globala digitala marknader som kommer till nytta för alla berörda aktörer, inklusive konsumenter.
